Hej, nu är jag här igen! Och jag tänker skriva om frilanslivet i litteraturens tjänst som diversesysslande, delvis ambulerande, boklig legosoldat - om jag får tillåta mig att vara lite fånigt högtravande. Det kommer så klart handla mycket om böcker här. Och skrivande. Men inte bara. Du kommer också att hitta texter och tankar om annat, såsom byggprojekt i gammalt hus, blommor och trädgård, lite om livet på landet i största allmänhet och så är det sannolikt så att det blir en del om yoga. Eller måhända en kombination av dessa för mig viktiga livsingredienser. Som att jag planerar att bygga ett yogarum på vinden.
Först: vad tusan hände?
För två år sen skrev jag ett entusiastiskt sista blogginlägg dagen innan jag tog steget in i en kommunal kostym som stolt skulle bäras varje dag. Enhetschef på Stadsbiblioteket i Lund. Möjlighet att pröva mina tankar om biblioteksutveckling i verkligheten. Långsiktigt tänkte jag, och skrev också så här. Långsiktigt. Visst. Och stadigt. 7.03 från Teckomatorp. Varje dag. Eller kanske lite mer valfrihet från Eslöv? Ja, flera tåg i timmen! Av detta kan uppmärksam läsare bekant med geografin sluta sig till att jag bor på landet. Yes, mitt i spenaten.
Stadiga tider. Stadig lön. Inte precis en stöddig lön, men okej, samma som jag dragit in som frilans på en massa diverse spretande uppdrag. Nu utan att behöva fakturera, och säker leverans inklusive tjänstepension. Och kollegor. Fin konst på rummet fick jag välja från kommunens samling. Ytterst hedrande alltihopa.
Alltså, det blev för bökigt att pendla så mycket. Ingen tid över till livet. Jag köpte en lägenhet i stan. En övernattningslägenhet. Visst hörs det så seriöst? Och lyxigt! Nu hade jag det bästa av två världar, ett charmigt hus på landet och en stilig liten lya ett stenkast från stationen och två från jobbet.
Och nu efter två år hänger jag i alla fall tillbaks den där kostymen på galgen och säger Tack, men den passade nog inte riktigt. Det stramar lite över bröstet – eller är det magen? (jo,jo lite sämre med tiden för träning, det är ett som är säkert…) Eller fel märke? Inte tillräckligt med stretch i tyget? Fel färg? Fel modell?
Kanske en blandning. Och så förstås det faktum som gjorde att det fanns råd att införskaffa den där lägenheten. Ett arv. Det är ju trevligt, jättetrevligt, men orsaken till arv orsakar ju som bekant vanligen sorg. Min chef brukar säga att jag förlorade 1 1/2 förälder på en gång. En gick bort oväntat och ofattbart fort, och den andra tog då ett gigantiskt kliv längre in i demensdimman, och finns kanske med mig fysiskt en liten stund till. Mentalt, ja kanske är det en halv förälder kvar. Eller en kvarts. Eller nej, det är ju tvärtom, jag har blivit den omhändertagande. Jag vet att ni är många därute som känner igen. Det är tungt.
Detta händer alltså ett halvår efter tillträde nya jobbet. Tillika första seriösa stora chefsjobbet. Alltså, det blev för mycket. För mycket frånvaro, för lite kraft, för lite tid för det som ger energi i ledarskapet, eftersom det formella chefandet inte går att tulla på. Administration och rutiner.
Och så är jag ju så förbaskat frihetslängtande! Inget bra på samma rutin varje vecka eller månad. Inget bra på att … Nej! Det är sååååå tråkigt och meningslöst att prata om varför jag inte vill mer! Så negativt. Framförallt längtar jag ju TILL. TILL något. Till friheten. Till utrymmet att välja själv. Att inte ha så mycket ansvar för andra. Inte så många detaljfrågor att lösa. Det är de stora linjerna, strukturerna, initiativen, prioriteringarna, kraften att förändra, modet, katalysatorn – det är jag, det är det jag är bra på. Jag hamnar nog på en ny plats i det landskapet igen. Det är inte färdigt. Jag känner fortfarande lust till ledarskapet. Inte avskräckt. Men kanske gör jag mig bäst som projekt- och processledare. Eller nån annanstans i hierarkin. Vad vet jag… Nu, nu vill jag till det kreativa, till lusten! Kunna styra min tid. Yoga varje morgon. Promenera på åsen på lunchen. Skriva på natten om det är då det känns och bränns. Och läka lite längs vägen.
Jag vill kunna fördjupa mig i litteratur, frågor, ämnen, få nyfikna mig och reflektera, lära och dra slutsatser. Handla, eller förmedla det upptäckta. På bokmässan ska jag till exempel samtala med två illustratörer, en från Brasilien och en från Spanien om hur bilder förflyttar sig och tolkas i olika kulturer. Jag kan ingenting om spansk eller brasiliansk bildtradition! Eller konst. Vad härligt! Jag får leta och lära. Fundera ut hur vi gör detta på för publiken bästa vis. Här går jag igång, här gör jag mig. Här är jag liksom lycklig. Jobbet är en lek. Leka och läka? Läka genom lek?
Jag längtar också ut till alla er därute i landet, i mina nätverk, gamla bekanta. Och nya. Komma och prata med och för. Från Halland har de hört av sig redan, det känns skönt. Att finnas kvar. Inte glömd. Och kanske bjuder jag hem er! Däruppe på vinden blir det nämligen inte bara yoga med näsan mot öster utan plats för kreativa verkstäder, skrivarkurser och skapande av bilderböcker. Kursverksamhet kan man säga. Dags alltså att ta fram pedagogen jämte journalisten, hon som letar spanska bilder. Och författaren ska också krypa ut ur dvalan under hösten. Finns en bilderbokstext att färdigställa…
Det är så klart inte utan så kallade blandade känslor jag lämnar mina fantastiska medarbetare. Jag kommer att sakna er! Idag fick jag ett fint lagerträd på vår näst sista APT (det betyder arbetsplatsträff), och vi hade finfika och bokprat och jag är stolt över vad vi gjort de här två åren. Om det ska jag berätta en annan gång. Det har jag lovat. Att berätta hur de kämpar på och gör en schysst verksamhet därinne i den kommunala kostymen. Utan kommunala kostymer som grund skulle ännu färre barn läsa bra, och med lust. Så är det ju bara.
Jag ska fortsätta bidra, nu åter iklädd frifräsarens osäkrare skrud. Hojta bara så kommer jag och förenar krafter med er. I höst tar jag det lite lugnt, odlar min trädgård, åker till Göteborg och till Halland, kanske nån mer tur ryms. Jag ska också ägna mig åt att kolla vad som hänt under de senaste åren, då jag doppat näsan mer i budgetar än i barnböcker. Så jag kanske ringer till dig och frågar – hoppas det är ok?