Efter en stillsam vår och sommar där allt publikt ställdes in kunde de flesta uppskjutna såväl som nybokade föreläsningar genomföras under hösten 2020. Några enstaka fysiska möten i små personalgrupper, men eftersom min mest typiska publik är samtlig förskolepersonal i en kommun, 75 – 200 deltagare, så det blev förstås framförallt digitala föreläsningar.
Man har fått tänka nytt, lära sig allt möjligt – mycket nyttigt!
Jag har provat diverse varianter – från att föreläsa rakt in i datorns kamera hemifrån till att bli filmad och föreläsningen utsänd i efterhand. Förutsättningarna är så olika, mina uppdragsgivare är oftast kommunala och det varierar vilket digitalt verktyg man använder, så jag har valt att inte försöka bli expert på det, utan att fortsätta fokusera på innehållet och leverera en bra föreläsning.
Kortare inspirationsföreläsningar har jag gjort hemifrån, riggat upp lampor, skaffat mikrofon, men det finns alltid en osäkerhet, till exempel om fiberuppkopplingen ska vara stabil, eller om elen blåser bort - livet på landet har sina egna villkor.
Annars har mitt önskade coronaupplägg har varit att (smittsäkert förstås, helst i bil) komma till den aktuella kommunen/biblioteket/skolan och att man där riggar en teknisk lösning utifrån respektive förutsättningar. Och att det finns någon med under föreläsningen som har den digitala spetskompetensen, gärna också en mini-publik som kan ge mig lite energi längs vägen, men åtminstone någon som håller i chatt, mentimeter eller annat verktyg för interaktion/frågor. Helt enkelt skapa förutsättningar som i möjligaste mån efterliknar den fysiska föreläsningens, då ju ansvaret för ljus, ljud och annan teknik ligger hos uppdragsgivaren. Det har för min del varit den rätta prioriteringen, att inte behöva begripa och ansvara för allt utan luta mig mot någon annan, känna att vi gör det här tillsammans. Det blir tillräckligt många klantiga moment ändå när jag glömt klicka bort föredragshållarvy, inte slagit på micken eller gör andra små stressmisstag.
Själva föreläsningen behöver förstås också anpassas – vi har mycket kortare uppmärksamhetsspann framför skärmen jämfört med i en föreläsningssal. Det blir helt enkelt lätt tråkigt! Svårare att fokusera. Inte minst om man håller långa föreläsningar, 2 – 3 timmar (halvdag) är min vanligaste bokning. Dessutom jobbar med powerpoint så att man själv bara syns i en frimärksstor ruta – tursamt nog tittar många på förskolornas storskärmar.
Att hålla energi och entusiasm uppe hela vägen är verkligen en utmaning, för såväl föreläsare som publik. Jag har försökt tänka i moduler, lägga upp föreläsningarna som en rad av Ted Talks, typ. Med nån slags happening; en bikupa, bensträckare eller annat däremellan.
Det lär fortsätta digitalt ett bra tag till tänker jag. Och förhoppningsvis tar många med sig framåt att köra parallellt, även när det går att samla större publik så kan ännu fler delta om man samtidigt tillgängliggör föreläsningar, samtal och seminarier digitalt. Det är en STOR fördel! Och att vi inte reser lika mycket är bra för miljön. Men energin i det levande mötet, oj vad den fattas oss just nu!
För hur blir det? Med en fysisk publik känner föreläsaren av energin i rummet. Är man med? Behövs en tydligare förklaring? Känns det relevant? Är det kul, bra, intressant? Digitalt vet en inte. Får bara köra på. Extra glad blev jag därför för nedanstående feedback dagen efter ett besök i Knivsta, där 150 pedagoger deltog i en halvdagsföreläsning, Litteratur och läsning på förskolan. Att ”gå genom rutan” har man ju hört som tv-uttryck förut, nu är vi många fler som behöver göra´t.
Tack för en mycket givande föreläsning igår!
Den feedback jag har hört från våra pedagoger är att de är mycket nöjda och de kände att föreläsningen gav mycket. Flera har också berättat hur de upplevde att du ”gick igenom rutan” och fångade alla som lyssnade väldigt väl.
Katarina Ahl Forssell, rektor på Gredelby och Tallbackens förskolor, Knivsta