Nå, vare sig bänkar eller katederundervisning kan man tala om här på Sörängens Folkhögskola, där jag sedan terminstart januari 2023 arbetar som lärare och kursansvarig för den 1-åriga utbildningen Bilderbok. Att det i skrivande stund har gått drygt FYRA månader går knappt att fatta, tiden har rusat iväg med veckopendling från Skåne och miljarder mindre detaljer och tusen större skeenden att försöka komma in i, kollegor att lära känna och – framförallt – elever att möta som människor och blivande bilderboksmakare.
Eleverna alltså, vilka stjärnor!
Tolv personer i blandade åldrar läser Bilderbok året 2022/2023. Tolv? Japp, sån lyx har vi här med små grupper: alla ska ha en ateljéplats, en dator, en ipad, ett ljusbord och så vidare. Och personlig handledning. Vi är heller inte så många fasta lärare, typ en-och-en-halv tjänst, förutom undertecknad är det Teresa Glad, som initierade utbildningen 2018 och varit linjeansvarig fram till nu då hon vill satsa mer på sitt eget författar- och bildkonstnärskap och vara lärare bara på halvtid. Gissa om vi är stolta över att hon är nominerad till Nordiska Rådets barn- och ungdomslitteraturpris med sin underbara dokumentära grafiska roman Farbröder (N&K 2022). I höst får vi också sällskap på någon liten % av en av våra kollegor på Keramik, som också är utbildad konstnär och brukar hålla exempelvis i kroki.
Sedan har vi återkommande gästlärare, Lotta Geffenblad undervisar varje år på både Animation och Bilderbok. Det här läsåret har eleverna också träffat bland andra Gro Dahle, Kristina Sigunsdotter, Emma AdBåge och Lisen Adbåge, Stina Wirsén och Mattias Olsson, och fått många olika perspektiv på bilderbokskapande och att arbeta som illustratör.
För min egen del har den här första terminen varit en rejäl utmaning: från frilans till anställd, från soloartisteri som föreläsare till gruppdynamik, relationer, undervisning, kommunikation, dokumentation (inte mitt bästa), administration (inte heller mitt bästa), för att inte tala om att veckopendla, jag som ääääälskar mitt hus. Men, jag vill lova att det är värt det! Hur underbart som helst att få en sån present rakt i knät, att bli tillfrågad om ett så roligt jobb (inte minst som 60-plussare). Att få kollegor, ett sammanhang och en massa nya nötter att knäcka – hur lösa än det ena, än det andra, det är kul, ger lika mycket energi som det kostar (som tur är). Och inkastad i hast som jag varit har många saker fått fixas ad hoc, så en himla tur att improvisation och rationella lösningar är två av mina bättre grenar.
Nu går terminen mot sitt slut. I veckan presenterar eleverna sina avslutande projekt, varsitt bilderboksmanus som de flesta också väljer att skicka till förlag för att pröva lyckan. Jag vågar påstå att det finns goda chanser till utgivning, för vilka fina berättelser de skapat, allt från personligt grundade historier om relationer, identitet och självkänsla till miljö- och klimatproblematik, absurd komik, fantasi och äventyr, och faktiskt också en rysare i bilderboksform. Den sistnämnda gläder förstås mitt skräck- och fantasyälskande läsarhjärta lite extra.
Det hittas också på en massa andra kreativa grejor vid sidan om själva undervisningen, som att alla ritar sitt självporträtt till ett klassfoto. Vad gör då läraren med noll talang för måleri och teckning? Ett collage så klart, och det blev porträttet som ledsagar även denna text.
Det känns både skönt – jag klarade det, första terminen strax i hamn – och sorgligt att vi snart sätter punkt och ska skiljas åt. I höst kommer en ny klass och det ska förstås bli väldigt kul, och kanske aningen mindre förvirrat för såväl mig som för eleverna. En och annan fristående föreläsning blir det också, dörren till mitt ”gamla” liv är inte helt stängd, men framförallt ska jag fortsätta vara lärare och få dela all min bilderbokskärlek och förhoppningsvis dito kunskap med ett nytt gäng. Vad kommer de att berätta om i sina blivande bilderböcker tro?
Innan dess är det sommarlov. Hur välförtjänt som helst, om jag får säga det själv!