Få har väl missat att Uffe har en renässans. Lundell alltså. Vid dryga 70, det är tjusigt. Dagboksanteckningarna Vardagar 1, 2 och 3 (ett år i varje bok) rosas av kritiker och kallas författarens återkomst och ”en Jack för en ny tid”, typ en generationsroman för 65+. Folk hejdar Lundell på gatorna för att tacka, berättar han i Vardagar 2, lite häpet generad, berörd. Glad. Till skillnad mot när den gloende stalker-kassörskan i mataffären närmar sig, det gillar han inte – fullt förståeligt.
En finfin konsert finns att se på SvtPlay, bandet helt ensamma på Circus, coronasäkrat, allt för att få spela! Eller leta fram hans skiva Telegram på en musiktjänst nära dig – ah, så underbart, ballader och lugnt, soundet drar åt Tom Waits bland, rösten fått en allt mörkare hes timbre. På SvtPlay finns också en tvådelad dokumentär från 2020 (och en tidigare). Den sistnämnda berättar alldeles för lite om hans böcker, tycker jag. Han gnölar själv i Vardagar över att man genom hela hans konstnärskap mest uppmärksammat låttexterna och inte musiken. Gnölar förresten, det gör Lundell mycket i sina anteckningar, han är rätt sur helt enkelt (men också med så mycket humor, underskruvar, lakoniska små puckar, jag skrattar ofta högt). Man kan lätt känna igen sig – det säger inte bara en av mina väninnor. ”Jag ÄR Lundell!” står det i ett mess. Då har jag inte läst böckerna än, men skaffar så klart Vardagar 1 omgående och fattar precis. Även jag är Lundell. Minus fotbollsintresse, städnoja (?) och vurm för balla bilar och lite till. Som att hitta hem, hitta en kompis som berättar om sina dagar. Delar sina tankar.
Så nu kan vi visst identifiera oss igen, vi som i kvinnor, det är lite gött. Jag är inte ensam om, vet jag, att ha följt Lundell och hans musik och böcker tätt i spåren under en lång tid efter Vargmåne och Jack. Känt mig som hans alter ego, den frihetstörstande (anti)hjälten som drar till Gotland, eller Norge, eller vart det nu bär av, för att nånstans i 37 - 40-årsåldern tappa identifikationen, och i takt med det intresset för böckerna. Nästan börja kalla honom kanske inte gubbsjuk men nåt ditåt. Stod väl inte ut med den där manliga blicken på relativt sett allt yngre kvinnor. Han och hans romanfigurer har så klart all rätt i världen att gilla, precis som läsaren att avstå.
Nu är vi ikapp varandra igen, tycks det. Att Vardagar 1 och i alla fall början av 2 (där är jag nu) snurrar en hel del kring att Lundell skiljer sig från en 24 år yngre kvinna det känns helt i sin ordning, han reflekterar över det på ett så vackert sätt, förlusten, saknaden, svartsjukan, åldersskillnaden, ålderdomen, självständigheten, Friheten som han alltid skrivit om och det hopplösa i att vilja vara samman men behöva vara fri och att det då kan betyda ensam.
Fast det som föranledde mig att skriva den här texten var inte att bara allmänt sälla mig till den varmhjärtade hyllningskören, utan för att jag i Vardagar påmindes om en av de saker jag alltid gillat med Lundells böcker – något som inte så många journalister, mer än Göran Greider, valt att uppmärksamma: han är en stor musik- och litteraturinspiratör, Greider kallar Lundell folkbildare. Han skriver om det han läser och lyssnar på. Jag viker hörnen i nederkanten av sidorna i Vardagar för att hitta tillbaka nån dag när jag vill lyssna på nåt jag inte tidigare hört.
Som så många andra inspirerades jag i tjugoårsåldern av Lundell att anskaffa Kerouac och de andra beatpoeterna, ja, alla möjliga författares böcker, men det som särskilt stannat kvar är hur jag genom hans tidiga böcker fick nys om en dittills ganska obekant slags musik.
Det sitter benhårt etsat i mig, läsningen av hur han (nå, hans romanfigur då) rattar sin bil genom Stockholms gator på väg ut ur stan. Stannar till på två ställen: Systembolaget, där man ställt undan en låda blommiga bourgogner – läs det högt: Blommiga Bourgogner … Jag visste inte vad det var, mer än att det nog var nån sorts vin och det lät urflott. Jag gillade nog inte ens vin ännu. Men det var spännande att han visste vad han skulle ha, och hade en relation till personalen på ”bolaget” som man så på den tiden. Världsvant.
Nästa stopp: musikaffären. Samma stamkundsfeeling där, det blev förstås kassetter (vi pratar långt före bluetooth, ungdomar) och när den första åker in i bilstereon, då och där, DÄR, DÅ tog jag ett kliv in i den klassiska musiken när jag genom Lundells text får dela den sublima upplevelsen när violinisten Ann-Sophie Mutter spelar Brahms och Mendelssohn. Och sen, längre fram under resan i boken (eller måhända i en annan bok, minnet är ju rasande bedrägligt) när mezzosopranen Frederica von Stade sjunger så att den fiktiva bilens innanmäte vibrerar i takt med huvudpersonens hjärta, och Jacqueline du Pre spelar Elgars cellokonsert - då var mitt eget hjärta och sinne lyckligen förlorat. Min kärlek till den klassiska musiken var väckt!
Sen sökte jag jobb i en skivaffär.