Hm, inte ett inlägg här sedan april 2018, trekvartsår alltså. Det beror delvis på att jag då drog igång @laslast som är mitt arbetsrelaterade konto på Instagram där jag kan dela min vardag, läsning och uppdrag et cetera. Men mest beror det nog på att det varit alldeles för lite tid för mer djupgående reflektion och ”kringjobb”, som man som egenföretagare mest får betrakta till exempel en blogg som denna. Går ju inte tacka nej till uppdrag med argumentet att jag ska uppdatera min hemsida J… så bra att jag får puffar ibland av Conny som hjälper mig med sidan, när det gått för långt, tack!
Vi är ju olika, somliga verkar hinna så himla mycket! Jag är en sån där som öser ut rätt mycket energi när jag står på scen, eller har ansvaret på annat sätt, och inte vare sig orkar eller vill ägna till exempel tågresorna mellan städer eller hotellkvällarna åt så mycket mer än att koppla av eller kanske behöver ställa om och fokusera på nästa ställe. Läsa mejlen kanske. Annars läser jag deckare eller ännu hellre romantiska komedier – ge mig en Lucy Dillon any day(du ska veta att jag drömmer om att skriva nåt liknande) - eller inredningstidningar för att skölja ur hjärnan. Och gör lite yoga (ja inte på tåget kanske, mer än lite meditation i all hemlighet, men på hotellet). Med åren har hjärnan blivit lite trögare också, liksom sinnet känsligare, så det är stressande att kasta sig mellan olika grejor. Närvaro och fokus har blivit mer min melodi. Det beror nog på yogan, sa en kompis som är mer van vid mitt yngre mer dynamiska fartfyllda jag. Det har hon nog rätt i. Tacksam för de verktygen det ger att hålla lugnet när tåg är försenade, teknik strular eller jag helt enkelt bara (!) ska hålla talargreppet om en himla massa människor. Och så får jag ju bekänna att även om jag älskar att jobba med det jag gör, människor och böcker, så älskar jag minst lika mycket att vara ledig. Renoverar hus, odlar, vandrar och så vidare. Annars hade jag så klart hållit på och jobbat hela tiden - fast det tror jag inte är nyttigt, för någon.
2018 var (ännu) ett fantastiskt år med många uppdrag, framförallt föreläsningar, sammanlagt tror jag att jag pratade för närmare 5 000 pedagoger, bibliotekarier och andra litteraturförmedlare och läsinspiratörer. Det manar till eftertanke, på flera sätt. Vilket ansvar det är! Att verkligen ge den där skjutsen och inspirationen till att jobba mer, oftare, djupare - eller bredare! – eller mer genomtänkt med läsningen på förskolan för att alla barn ska få chansen att möta boken på bästa sätt. Att träffa rätt, möta pedagogerna där de befinner sig och helst puffa dem vidare, visa nya vägar, böcker och sätt att tänka kring läsning.
De senaste åren har jag nästan alltid mött stora publiker, 100 – 500 personer. Då är det ju oundvikligt att en del sitter där och tänker ”jaja det där har man ju hört” eller ”det där gör vi redan”, förhoppningen är då att jag i alla fall kan ge dem bekräftelse, och ny energi att fortsätta. I samma publik sitter det sannolikt andra som inte alls tänker på litteraturen och bilderböckerna och läsningen på förskolan som jag gör, som kanske till och med blir provocerade – jag är verkligen ingen anhängare av att alla måste gilla det man säger, men ibland kommer reaktioner i pauser eller efteråt som visar att hoppsan, här var vi nog alldeles för långt ifrån varandra, här hade vi behövt prata mer direkt, kunnat nyansera resonemangen utifrån den förskolans eller pedagogens förutsättningar.
Det kan jag grunna en del över. Och tänka på de serier av workshops vi hade i Skåne i början av 2000-talet, med mindre grupper och där varje pedagog fick en gedigen grund. En stor kostnad så klart, men också med många förändringsarbeten igångsatta. Jag uppskattar mycket att få komma som en del av ett sådant projekt, att inte enbart göra ”lösryckta” föreläsningar. En föreläsning kan – ska – ju sätta igång tankar, helst ställa frågor mer än ge svar (precis som en bra bilderbok!). Det är i alla fall min uppfattning. Sen skiljs vi åt, jag åker hem och publiken och reflektionerna – ja vart tar dom vägen? Finns det en kollega att prata med? Eller en nätverksgrupp? Det hoppas jag! Då är det lättare att ta det en hört vidare, omvandla idé, tanke, inspiration till handling. Eller ventilera något en inte höll med om, hitta det egna svaret på frågor som väckts.
Det är så fint med kommuner som jobbar långsiktigt. Kanske använder någon av mina böcker (och/eller andras förstås, det vill jag ju säga även om detta inte är public service så att jag måste) och studiehandledningarna som hör till som underlag för kompetensutveckling, och så kommer jag som en kick off eller inspiration mitt i eller som avslut. Inte sällan agerar bibliotekarier som ”cirkelledare” – hallå alla bibliotekarier, ni besitter en fantastisk kompetens, hör ni det? Kontinuerlig påfyllning och mindre grupper som får tid att reflektera och dela kunskap och erfarenheter, det ger resultat! Ibland, särskilt i närliggande kommuner som Lund till exempel, har jag också haft förmånen att själv få hålla i en rad av workshops. Det är SÅ givande, även för mig menar jag. I en workshop får jag möjligheten att lyssna på reflektionerna, dela vägen mot det där svaret, som förstås kan se olika ut från olika personer, pedagoger och förskolor. Då lär jag också mig nya saker, får nya perspektiv! Utan de pedagoger jag möter skulle jag inte kunna hålla på med det jag gör, i föreläsningar och böcker, eftersom jag själv bara kan litteratur, inte så mycket om barn, inte är i förskolans vardag. Det är mötet mellan våra kompetenser som gör´t!
Det är väldigt positivt att förskolans läsning kommit så mycket på agendan idag, jämfört när jag började för 20 år sedan. Då var det nästan uteslutande bibliotek som bokade in mig för att prata för läsombud eller liknande nätverk, kommunala eller regionala. Numera kan det också vara skolförvaltningarna som bokar direkt, även om det fortfarande är mindre vanligt. Jag tycker att så många fler inom förskolan uttrycker en medvetenhet om läsningens vikt och roll, och har utvecklat kreativa och givande sätt att arbeta med litteratur. Det som kan bekymra mig är att så många enbart anlägger ett instrumentellt perspektiv, inte ser bilderboken som konst och litteratur och läsupplevelse. Det finns en övertro på böcker som mest liknar färdiga manualer som tros kunna påverka barnen att bli, ja vad då, goda människor och medborgare, ett slags läromedel för livet. Jag kommer aldrig sluta propagera för den djupare läsningen, böcker som ställer frågor, lämnar utrymme för reflektion och samtal, böcker som kan beröra på djupet och därigenom påverka. Det tror jag är vad som verkligen kan göra skillnad, när du blir berörd. Kanske störd, kanske provocerad, i känslor så väl som tanke. Oavsett om du är 5 eller 55 år ung.
Med den nya skrivningen om högläsning och samtal om böcker i revideringen av förskolans läroplan som träder i kraft i juli 2019 kommer behovet att öka ännu mer av kunskap, kompetens, inspiration och metodutveckling inom förskolan. Känns kul att kanske få spela en roll i det, både genom föreläsningar och workshops och förstås genom mina böcker. Den första, som jag tänker på som grundboken, Bilderbokens mångfald och möjligheter, kommer i en kraftigt reviderad nyutgåva i vår, mars – april. Tänk att det gått över tio år sedan den kom ut 2008. Parallellt med föreläsningar och sommarens skrivarkurs – och ett jättestort byggprojekt härhemma – har jag under 2018 arbetat med den revideringen, det jobbet fortsätter nu här i vår.
Det ska jag berätta mer om, i nästa blogginlägg. Som inte dröjer ett år, jag lovar.