Fritt & Frivilligt är devisen för sommarkurserna på Fridhems folkhögskola, och så ska det förstås vara när människor tillbringar en sommarvecka med att ägna sig åt ett stort intresse. Fast helt fritt kan ställa till det för kreativiteten! Ramar främjar fantasin, det är där vi lärare kommer in i bilden.
Jag hade under förra veckan förmånen att coacha elva skrivsugna på kursen Att skriva för Barn och unga. Tidigare har jag haft en bilderbokskurs (också på Fridhem) tillsammans med Anna Höglund, och har också gjort skrivarkurser ihop med Conny Palmkvist på Helsingborgs bibliotek. Så nu var det premiär som sololärare och för ett nytillverkat kurskoncept.
Det var förstås fantastiskt roligt! Ibland saknade jag en parhäst, dels för att kunna ge mer personlig respons, dels ha möjlighet att tänka efter och reflektera mellan varven, hinna hämta upp lösa trådar som kommit på glid i teflonhjärnan, påminna sig (mig) om viktiga diskussioner. Men, det blir ju ändå späckat med information, ny kunskap och nya tankar och idéer för deltagarna, och förhoppningsvis knyts de där trådarna ihop vid senare tillfällen och i andra sammanhang.
Jag är mäkta imponerad av hur denna sköna elva utvecklades under veckan. Någon läste för första gången någonsin upp en text för andra, en fick ett genombrott med ett par karaktärer som legat och skvalpat utan att hitta sin historia, ja utan att ens ha mötts, en tredje som i början påstod sig inte ha någon fantasi öppnade den dörren på vid gavel och ut flödade en ådra för smått rysliga historier. Och en sak som så många stora författare lyfter fram (och som jag själv sagt många gånger), att bra litteratur inte skrivs genom att adressera ett problem, fick sig också en törn när en kursdeltagare omvandlade en personlig problembaserad berättelse till något som med bearbetning kommer att kunna bli allmängiltigt och angeläget OCH få estetisk höjd. Bravo allihopa, applåder!
Vad gjorde vi egentligen?
Vi samtalade om vår barndomsläsning, och om moderna böcker för moderna barn. Vi diskuterade ämnen, tilltal, genrer och språk. Vi undersökte litteraturens form. Att bli uppmärksammad på bokens beståndsdelar som miljö, karaktärer, tid och miljö, samt berättarperspektiv, sådant alla vet finns men kanske inte satt ord på eller direkt tänkt på, brukar skapa aha-upplevelser. Det blir lättare att få syn på hur det är gjort, att se att skrivandet är ett hantverk och inte enbart ett idéskapande. Då kan man både studera hur andra gör och få verktyg till sitt eget författande.
Gänget provade på allt möjligt. Bland annat att skriva utifrån en känsla: ”hjälp jag har glömt badkläderna, hur känns det, och vad kan jag göra?”, och utifrån en händelse - en kebabstöld, based on a true story – och att skriva med alla sinnen involverade i en övning vid magiska Odensjön i Röstånga.
Ur en låda med diverse föremål spånades karaktärer ihop, som därefter placerades in i berättelser.
Jag tycker det är givande att låta folk jobba omväxlande tillsammans två och två och att skriva enskilt, fantasin får en boost när den möter någon annans i samarbete.
Vi hade också från en generös författare fått låna en antagen ungdomsnovell med några redigeringsrundor kvar innan utgivning, och provade på att redigera. Där hittade vi exempel på show, not tell och kunde diskutera vad det och ”att lita på läsaren” betyder, liksom hur en karaktär blir trovärdig och hur mycket inledningen betyder. Det talade vi förstås om även utifrån deltagarnas egna texter, men att se att även en etablerad författares text behöver bearbetas är skönt för självkänslan - och den är lättare att kritisera.
Novellens motiv och karaktärer fick också utgöra underlag för att skapa en ny berättelse med samma ingredienser, fast omvandlade för att passa ungefär sexåringar. Då skrevs det inga texter utan vi lade bara upp stommen, lite som en synopsis, genom att låna bilderbokens standardform med sexton uppslag som mall och stöd för dramaturgin. Förutom att den förstås visa att handlingen i just en bilderbok inte kan ha för många turer så hjälper den övningen - oavsett för vilken ålder man skriver – att överblicka berättelsen och skapa struktur och rytm.
Apropå det så var en sak jag glömde (alltid är det något) att lyfta hur man kan använda strukturer och motiv från klassiska berättelser för att finna en form för sin egen historia, oavsett när och var den utspelas. Vi pratade om tretalet, och stegringen i folksagan, men inte så ordningsamt, inte till exempel att persongalleriet kan ”översättas” till andra historier. Och vi pratade om fantasyns olika världsbyggen och relationen till den ”verkliga” världen men inte att man kan skapa som två världar även i en realistisk berättelse som en karaktär rör sig mellan. Eller låta sin huvudperson följa hjältens resa även utanför sagan, fara ut i världen och lära och komma hem igen, överhuvudtaget är ju resor användbara, eller nyttja Romeo och Julias predikament, eller sätta sina karaktärer på en öde ö eller i en hiss eller… Allt för att få igång händelserna.
Men det kan man ju läsa om, det finns många skrivarhandböcker. Någon på kursen önskade sig mer samlade anteckningar, eller kanske något kurshäfte. Jag vet att min tavelteknik är usel, och jag lockas lätt på villovägar och sidospår i samtalen så att den röda tråden trasslar sig. Fast jag tröstar mig lite med det där Fritt, tänker att ett fritt flöde släpper loss andra saker i (i alla fall i många av) oss än en helt stringent undervisning. Och att det finns mängder av skrivarhandböcker för den som vill dyka djupare, ha fler (och kanske tydligare) anvisningar. Den bok som jag tror ligger närmast mitt förhållningssätt är Så skriver du för unga av Ylva Carlsdotter Wallin (Ordfront, 2013). Utan att jag har läst den från pärm till pärm, bara bläddrat och gjort nedslag, tycks boken lyfta allt väsentligt och har en fin ton, fiffiga praktiska tips och bra övningar.
Jag hoppas få möta i alla fall några från det här gänget igen och göra en Att skriva för barn del 2. Där kanske några av de berättelser som nu föddes kan finslipas. För förhoppningsvis känner alla som jag själv gjorde efter kursen (utan att ha skrivit en rad), att:
Nu är det dags! Nu ska jag ta skrivandet på allvar!
Det där med att man ”inte har tid”, det håller ju inte. I alla fall inte för mig. I år har jag massor av jobb i sommar men förra sommaren tittade jag (för andra gången) på alla säsonger av True Blood. 7 x 10 x 45 minuter som jag kunde ha skrivit istället. Nu har förstås alla andra viktigare saker som står i vägen för skrivandet men jag, jag har absolut INGENTING att skylla på.
Vad vi pratade om under kursen var att vi lätt blir så stränga mot oss själva, dels är fyllda av prestige (och möjligen därför hellre tittar på flera säsonger vampyrromantik?), dels börjar kritiskt granska sina texter alldeles för tidigt i skrivprocessen. Jag tror också att många överhuvudtaget börjar skriva alltför snart, det vill säga tänker att när de sätter sig ska hela historien komma ut, och i rätt ordning och på en gång. Jag tror mer på metoden att samla på sig material, bits and pieces, karaktärer, scener, dialoger och skriva ner dem vartefter. Då behövs det inte så lång skrivtid – och 23 minuter om dagen lär visst åstadkomma en romanmängd tecken på något år! Sen gör man som Ulf Nilsson, tror jag det är, föreslår: tar fram dem ibland och tittar om de har något samband. Om en historia kan utkristallisera sig. Eller så var det Stephen King. Hans bok Att skriva. En hantverkares memoarer, har kommit i nyöversättning av Ola Larsmo – läs den, köp den, du kommer att vilja anteckna, och du kommer att skratta.
Så, gå och skriv nu. Och när du inte skriver, läs! Och titta på teveserier – inte bara i studiesyfte, men kolla hur de gör, hur byggs karaktärerna, hur etableras intrigen et cetera. Aha, det var förstås det jag höll på med förra sommaren! ;-)