”Hur går det med boken?”

   
  
 
  
    
  
 Normal 
 0 
 
 
 21 
 
 
 false 
 false 
 false 
 
 SV 
 X-NONE 
 X-NONE 
 
  
  
  
  
  
  
  
  
  
 
 
  
  
  
  
  
  
  
  
  
  
  
  
    
  
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
  
   
 
 /* Style Definitions */
table.MsoNormalTable
	{mso-style-name:"Normal tabell";
	mso-tstyle-rowband-size:0;
	mso-tstyle-colband-size:0;
	mso-style-noshow:yes;
	mso-style-priority:99;
	mso-style-parent:"";
	mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt;
	mso-para-margin-top:0cm;
	mso-para-margin-right:0cm;
	mso-para-margin-bottom:10.0pt;
	mso-para-margin-left:0cm;
	line-height:115%;
	mso-pagination:widow-orphan;
	font-size:11.0pt;
	font-family:Calibri;
	mso-ascii-font-family:Calibri;
	mso-ascii-theme-font:minor-latin;
	mso-hansi-font-family:Calibri;
	mso-hansi-theme-font:minor-latin;
	mso-fareast-language:EN-US;}
 
   Det är skönt när bokmanuset blir ett samarbetsprojekt

Det är skönt när bokmanuset blir ett samarbetsprojekt

Det har varit vårens vanligaste fråga. Somliga har knappt vågat fråga… ”man vet ju hur det är när man väntar bebis…” Hm. Jo, min metodbok om boksamtal i förskolan har väl varit lite trög att få till. Jag behövde tänka och klura länge. Till exempel på hur jag skulle kunna förena det klassiska ”Chamberska” tolkande boksamtalet med förskolans praktik att prata om bilder och berättelsen under läsningens gång – det som av många kallas boksamtal. 

Fast det har jag nog kommit på nu. Och jag har fått finfina boksamtal att lyssna på av ”mina” provläsande pedagoger och barngrupper i Helsingborg och Lund, och intervjuat folk, bland andra Katarina Kuick, som översatt Aidan Chambers böcker och håller många fortbildningar om boksamtal, och läst en massa, bland annat Ylva Mårtens fina Vad säger barnen.

Så äntligen blev det ett manus, som är nästan färdigt i alla fall. Halva boken - teori och metod - ligger nu i händerna på den eminenta redaktören Charlotte, som också jobbade med min första bok, Bilderbokens mångfald och möjligheter. Innan dess hade smarta vännen och bibliotekarien Eleonor läst och tyckt till. Den andra halvan, som innehåller ett antal exempel, filar jag fortfarande på. 

Det är så läskigt men nödvändigt - och dessutom kul - att få feedback. Och himla skönt när boken lämnar stadiet ”ensam-på-kammaren”, där man in till hopplöshetens rand kan sitta och flytta omkring stycken i sin hemmablindhet, och istället blir ett samarbetsprojekt, vilket facklitteratur i mycket högre grad är än skönlitteratur. I september ska manuset till formgivaren, så senast då ska jag och Charlotte vara färdiga med texten. Vi är båda glada sommarjobbare som varvar lantliv med skrivande, så det ska nog gå fint. Utgivning beräknas till januari 2017.