What, är det sant?!

En helt vanlig fredag i slutet av januari blev, tack vare ett telefonsamtal, osedvanligt ovanlig. Efter en förmiddag med förberedelser inför en föreläsning i Trollhättan veckan därpå stod jag i köket med en kopp värmande ingefärs- och apelsinte med en rejäl klick honung i (föreläsarrösten behöver preppas extra mycket vintertid) och tittade ut genom fönstret. Studerade småfåglarna som svirrade runt solrosfrön, talgbollar och jordnötter som serveras i det lilla silverpäronträdet på innergården – trevligaste utsikten! Eftersom det var så kallt var det extra livligt; massor av blåmesar och talgoxar, gigantiska gäng gråsparvar och pilfinkar som kvittrade för fulla halsar i häcken och emellanåt i klungor invaderade varenda matstation. Tredubbelt så många koltrastar som det brukar vara om vintern, och så förstås den rörande runda, ensamma rödhaken, alltid först på plats på morgnarna och kvar längst i skymningen. Den ser bättre än andra småfåglar har jag lärt mig, tack vare de stora mörka ögonen.

Då ringer mobilen. En person från mitt förlag Natur & Kultur vars namn jag kände igen men inte kunde placera presenterade sig. ”Ah, det är nog marknadsavdelningen…” var min första tanke, eftersom jag nyligen hade föreslagit ett seminarium på bokmässan med mig och en annan författare. Nähä, den glada rösten visade sig tillhöra projektledaren Karin på avdelningen för priser och stipendier. ”Åh, vad kul”, for det då genom huvudet, ”jag blir tillfrågad om att sitta i någon jury eller som sakkunnig i stipendiegrupp…”. När Karin undrade om jag kände till Ingvar Lundberg och det pris som instiftats till hans minne trodde jag såklart att det var just så och just den juryn, men fel igen: jag hade av juryn utsetts till årets Läspristagare!

Vilken ära, vilken glädje! Och när den värsta yran lagt sig infann sig också en känsla av lättnad, och lugn.

Äran och glädjen behöver knappast förklaras. Lättnaden då? Jo, förutom det enormt hedrande i att ha blivit sedd, uppskattad och utvald, innebär den rejäla prissumman en trygghet och (eller) mer kreativ frihet. Perfekt för en 65-plussare som, försedd med en (i likhet med de flesta frilansande kulturarbetare) inte så jättestor pension, som fortfarande tycker det är roligt att föreläsa och skriva men har börjat trappa ner jobbet för att få utrymme för fler helt egna projekt. Med ett mycket gammalt hus att underhålla och mängder av planer och drömmar för trädgården finns det alltid något hörn att måla, bygga, gräva, plantera och skapa i. Och jag har förstås några bilderboksmanus i olika stadier liggande…

Men framförallt är det förstås så makalöst roligt och hjärtevärmande att det jag betraktat som en tämligen slumpartad, härlig resa genom litteraturvärlden, med många oväntade utflykter till nya utgångspunkter och insikter – jag har ju rört mig rätt mycket hit och dit: jobbat i bokhandel, på bibliotek lokalt och regionalt, som lärare på universitet och folkhögskola, på bokförlag och som kritiker och skribent, författat böcker och föreläst från norr till söder – har uppmärksammats och betraktas som betydelsefullt. Coolt, sa min yngsta läskompis F som är 11 år, när hon fick höra om priset. Och det sammanfattar väl det hela rätt bra!

Läs om priset här: https://www.nok.se/priser-stipendier-stod/priser/laspriset/pristagare-2026/

Här kan du läsa en intervju med mig:

https://www.nok.se/priser-stipendier-stod/priser/laspriset/pristagare-2026/agneta-edwards/