Håll inte tillbaka kärleken, William Holden

Omslag.jpg
 

Håll inte tillbaka kärleken, William Holden

Äntligen en ny roman av Conny Palmkvist, tillika första boken på nystartade förlaget Bucket List Books.

Handlar om: Tonårig son lever ensam med alkoholiserad far. Fadern är smed, precis som författarens far var. Modern har tidigt gått bort i sjukdom. De bor i en liten by. Smeden förlåts mycket av ett särskilt skäl, och sonen Ärlig hävdar envetet att fadern faktiskt gör så gott han kan. När Ärligs farbror dyker upp skruvas situationen till det yttersta. Låter det hemskt? Det är det inte. Ljuset slipper in, från olika håll.

Berättelsen rinner lätt som vatten. Texten är fylld av små fina hål, de där maskorna i väven som får en historia att stanna kvar för att den inte sagt oss allt. Han är så pragmatisk den unge Ärlig, accepterar saker som de är, och låter fiktionen bli det sällskap och den spegel han behöver – och vem önskar sig inte en filmstjärna från 50-talet att konversera med när ingen annan står till buds? Eller en katastrof att pröva sitt eget elände mot? Och förstås, mitt i det som kunde varit nattsvart ploppar det - som en fisk som snappar efter insekter – upp små pärlor av lyhört avlyssnad, lätt absurd situationskomik. Om man – helt onödigt egentligen - skulle genrebestämma Håll inte tillbaka kärleken, William Holden kunde det kanske kallas magisk melankolism? Eller melankolisk magi?  Nja, mer realistiskt än så är det allt.

Conny är en vän, ibland också kollega, han gör dessutom min hemsida så himla snygg, och allt detta är jag mycket glad för, men framförallt är han en sjuhelsickes bra författare, och det kan nu många fler än jag glädjas åt än en gång.

Next stop: Bok&Bibliotek

Då drar det ihop sig till årets kalas! Lite nervigt så här dagen före avresan, jag undrar som vanligt varför jag inte börjat scanna in bilder tidigare – jo just det, min scanner var obrukbar, det visade sig vara en lös kontakt … hur dum får man bli?, fast sannolikt ett (o)medvetet led i den så kallade prokrastineringen- den oädla konsten att skjuta upp saker.

Nå, nu ligger en bokhög med zombies, grimmar, impar och allehanda spöken och ryslig spänning tillsammans med ett gäng post it-lappar och en ppt-presentation färdigt för transport till Göteborg och leverans vid seminariet med Kristina Ohlsson, Åsa Larsson och Magnus Nordin. Det ska bli mycket spännande (!), inte minst att höra om de båda deckardrottningarnas väg till att skriva för yngre läsare.

Denna text torde vara uppmjukningen för att samla ihop alla trådar och tankar och bilder till Konst-igt?, där Anna Höglund, Ulf Stark och Per Gustavsson och jag ska prata bilderböcker. Jag håller växelvis med scannandet på med en mini (mikro)-enkätundersökning (som det brukar heta, men är det inte en taftologi?, en enkät är väl en undersökning?) med branschrepresentanter för att kolla seminarietextens antagande om att det kommer allt fler komplexa bilderböcker.

Och så spelar jag lite goa latinska rytmer för att styra in hjärnan på ett parallellt spår: ett samtal med den brasilianske bilderboksmakaren Roger Mello, årets HC Andersen-pristagare, och hans spanska kollega Mariona Cabassa – så roligt att få möta och introducera för publiken alldeles nya namn (därmed inget ont om mina samtalspartners nämnda ovan …)

Solen skiner, så samban passar bra, och på gården står fem kassar kryddväxter från Tirups örtagård och doftar och väntar på plantering i nyanlagda kryddträdgården. Svår frestelse för arbetsmoralen…

En lunchpaus med spaden i högsta hugg får det nog bli.

Vi ses i mässvimlet!

På fri fot igen

Hej, nu är jag här igen! Och jag tänker skriva om frilanslivet i litteraturens tjänst som diversesysslande, delvis ambulerande, boklig legosoldat - om jag får tillåta mig att vara lite fånigt högtravande. Det kommer så klart handla mycket om böcker här. Och skrivande. Men inte bara. Du kommer också att hitta texter och tankar om annat, såsom byggprojekt i gammalt hus, blommor och trädgård, lite om livet på landet i största allmänhet och så är det sannolikt så att det blir en del om yoga. Eller måhända en kombination av dessa för mig viktiga livsingredienser. Som att jag planerar att bygga ett yogarum på vinden.

Först: vad tusan hände?

För två år sen skrev jag ett entusiastiskt sista blogginlägg dagen innan jag tog steget in i en kommunal kostym som stolt skulle bäras varje dag. Enhetschef på Stadsbiblioteket i Lund. Möjlighet att pröva mina tankar om biblioteksutveckling i verkligheten. Långsiktigt tänkte jag, och skrev också så här. Långsiktigt. Visst. Och stadigt. 7.03 från Teckomatorp. Varje dag. Eller kanske lite mer valfrihet från Eslöv? Ja, flera tåg i timmen! Av detta kan uppmärksam läsare bekant med geografin sluta sig till att jag bor på landet. Yes, mitt i spenaten.

Stadiga tider. Stadig lön. Inte precis en stöddig lön, men okej, samma som jag dragit in som frilans på en massa diverse spretande uppdrag. Nu utan att behöva fakturera, och säker leverans inklusive tjänstepension. Och kollegor. Fin konst på rummet fick jag välja från kommunens samling. Ytterst hedrande alltihopa.

Alltså, det blev för bökigt att pendla så mycket. Ingen tid över till livet. Jag köpte en lägenhet i stan. En övernattningslägenhet. Visst hörs det så seriöst? Och lyxigt! Nu hade jag det bästa av två världar, ett charmigt hus på landet och en stilig liten lya ett stenkast från stationen och två från jobbet.

Och nu efter två år hänger jag i alla fall tillbaks den där kostymen på galgen och säger Tack, men den passade nog inte riktigt. Det stramar lite över bröstet – eller är det magen? (jo,jo lite sämre med tiden för träning, det är ett som är säkert…) Eller fel märke? Inte tillräckligt med stretch i tyget? Fel färg? Fel modell?

Kanske en blandning. Och så förstås det faktum som gjorde att det fanns råd att införskaffa den där lägenheten. Ett arv. Det är ju trevligt, jättetrevligt, men orsaken till arv orsakar ju som bekant vanligen sorg. Min chef brukar säga att jag förlorade 1 1/2 förälder på en gång. En gick bort oväntat och ofattbart fort, och den andra tog då ett gigantiskt kliv längre in i demensdimman, och finns kanske med mig fysiskt en liten stund till. Mentalt, ja kanske är det en halv förälder kvar. Eller en kvarts. Eller nej, det är ju tvärtom, jag har blivit den omhändertagande. Jag vet att ni är många därute som känner igen. Det är tungt.

Detta händer alltså ett halvår efter tillträde nya jobbet. Tillika första seriösa stora chefsjobbet. Alltså, det blev för mycket. För mycket frånvaro, för lite kraft, för lite tid för det som ger energi i ledarskapet, eftersom det formella chefandet inte går att tulla på. Administration och rutiner.

Och så är jag ju så förbaskat frihetslängtande! Inget bra på samma rutin varje vecka eller månad. Inget bra på att …  Nej! Det är sååååå tråkigt och meningslöst att prata om varför jag inte vill mer! Så negativt. Framförallt längtar jag ju TILL. TILL något. Till friheten. Till utrymmet att välja själv. Att inte ha så mycket ansvar för andra. Inte så många detaljfrågor att lösa. Det är de stora linjerna, strukturerna, initiativen, prioriteringarna, kraften att förändra, modet, katalysatorn – det är jag, det är det jag är bra på. Jag hamnar nog på en ny plats i det landskapet igen. Det är inte färdigt. Jag känner fortfarande lust till ledarskapet. Inte avskräckt. Men kanske gör jag mig bäst som projekt- och processledare. Eller nån annanstans i hierarkin. Vad vet jag… Nu, nu vill jag till det kreativa, till lusten! Kunna styra min tid. Yoga varje morgon. Promenera på åsen på lunchen. Skriva på natten om det är då det känns och bränns. Och läka lite längs vägen. 

Jag vill kunna fördjupa mig i litteratur, frågor, ämnen, få nyfikna mig och reflektera, lära och dra slutsatser. Handla, eller förmedla det upptäckta. På bokmässan ska jag till exempel samtala med två illustratörer, en från Brasilien och en från Spanien om hur bilder förflyttar sig och tolkas i olika kulturer. Jag kan ingenting om spansk eller brasiliansk bildtradition! Eller konst. Vad härligt! Jag får leta och lära. Fundera ut hur vi gör detta på för publiken bästa vis. Här går jag igång, här gör jag mig. Här är jag liksom lycklig. Jobbet är en lek. Leka och läka? Läka genom lek?

Jag längtar också ut till alla er därute i landet, i mina nätverk, gamla bekanta. Och nya. Komma och prata med och för. Från Halland har de hört av sig redan, det känns skönt. Att finnas kvar. Inte glömd. Och kanske bjuder jag hem er! Däruppe på vinden blir det nämligen inte bara yoga med näsan mot öster utan plats för kreativa verkstäder, skrivarkurser och skapande av bilderböcker. Kursverksamhet kan man säga. Dags alltså att ta fram pedagogen jämte journalisten, hon som letar spanska bilder. Och författaren ska också krypa ut ur dvalan under hösten. Finns en bilderbokstext att färdigställa…

Det är så klart inte utan så kallade blandade känslor jag lämnar mina fantastiska medarbetare. Jag kommer att sakna er! Idag fick jag ett fint lagerträd på vår näst sista APT (det betyder arbetsplatsträff), och vi hade finfika och bokprat och jag är stolt över vad vi gjort de här två åren. Om det ska jag berätta en annan gång. Det har jag lovat. Att berätta hur de kämpar på och gör en schysst verksamhet därinne i den kommunala kostymen. Utan kommunala kostymer som grund skulle ännu färre barn läsa bra, och med lust. Så är det ju bara.

Jag ska fortsätta bidra, nu åter iklädd frifräsarens osäkrare skrud. Hojta bara så kommer jag och förenar krafter med er. I höst tar jag det lite lugnt, odlar min trädgård, åker till Göteborg och till Halland, kanske nån mer tur ryms. Jag ska också ägna mig åt att kolla vad som hänt under de senaste åren, då jag doppat näsan mer i budgetar än i barnböcker. Så jag kanske ringer till dig och frågar – hoppas det är ok?